1986 wrote:
Japan är ett trevligare land, tycker jag. Bodde i London 3 år men trivdes inte alls. Är en reserverad och solitär person och det respekteras här. Kan tänka mig att andra drivs till vanvett av att sitta timtals i ett tyst rum och bara arbeta, men sådan disciplin gör att jag kan koncentrera mig på mina egna tankar. Åker till Kina då och då på affärsresa, men vill inte bo där heller. Jag sover bra på golvet i Tokyo.
Enda nackdelen är att män här förväntas göra jobbet till sin högsta prioritet i livet och det gör att jag inte kan ägna mig åt mina fritidsintressen lika mycket som förut. Är på kontoret i snitt 13 timmar om dagen. Släkten i Sverige förstår inte hur jag står ut, men på autistspektrumet har jag vant mig vid att de flesta inte förstår.
Huvudsaken är väl att man får leva det liv man vill leva.
Bodde också i London i 2-3 år. Läste medicin där och träffade min (blivande) man där och sen åkte vi till Japan tillsammans. Numera bor jag långt ute på engelska landsbygden. Har varit hemma med barn hur länge som helst nu eftersom min äldsta dotter behövt ganska mycket stöd då hon är autistisk. Nu börjar min minsta skolan i september och då planerar jag att jobba igen om tillvaron lämpar sig till det. Det har varit underbart att vara hemma och att bo på landet. Som vuxen har jag äntligen börjat förstå hur mycket jag älskar att vara ensam och ha mindre och mindre press på mig skälv att vara social.
Jag vet exakt vad du menar när du beskriver förväntningarna på jobbet i Japan. Det var samma för mig. Men som kvinna la min chef sig i mitt privat liv också. Det var overkligt ibland. Som att jag inte skulle ringa min man från telefonen utanför skolan jag jobbade på eftersom våra kunder kanske trodde vi bråkade och det skulle vara dåligt för "business". Men jag kan totalt se hur när man kommer in i rytmen av det bättre att det är skönt med hur förutsägbar kulturen ofta är.
_________________
"I will file you under "L" for people I love most. "